Paradise Lost levererar stort

Postat av

Omslagsbild: Valnoir (www.metastazis.com)

Det brittiska metalbandet, Paradise Lost, har kommit ut med sitt trettonde album, Tragic Idol. Liksom förra skivan, Faith Divides Us – Death Unites Us, är Tragic Idol producerad av den svenske producenten, Jens Bogren. 

Jag har lyssnat på Paradise Lost i över tio år, och de är fortfarande ett av mina favoritband. Bandet har sedan starten, 1988, levererat i snitt en skiva vartannat år, och har ideligen visat att de är ett band med en extremt hög lägstanivå. Från allra första början var Paradise Lost ett renodlat dödsmetallband, men efterhand fick dödsmetallen ge vika för ett mer melodiorienterat och lättlyssnat sound, kryddat med gotiska gitarrslingor, syntar och en renare ton från sångaren, Nick Holmes. Tyngden och melankolin fanns självklart kvar, och med 1995 års storsäljare, Draconian Times, visade bandet att de var kungar över den gotiska metalen. Sedan albumet One Second från 1997, har både trummaskiner och syntar blivit välkända inslag i bandets musik.

Tack vare att Paradise Lost vågat utveckla och förnya sitt sound, har de också skaffat sig en stor och hängiven publik. Visserligen finns det lyssnare som föredrar bandets tidiga dödsmetallmusik, men genom att bandet varit djärva nog att ta ut svängarna inom ramen av sitt eget sound, har de placerat sig på toppen av den gotiska metalgenren, och visat att de är ett band som aldrig står still, utan ett band som ständigt utvecklas musikaliskt.

Producenten Jens Bogren har varit helt rätt man för Paradise Lost att jobba med. På både Faith Divides Us – Death Unites Us och Tragic Idol har han lyft fram det som bandet har strävat efter i flera år: att bli ett tyngre band, att använda sig av sina dödsmetallrötter och blanda det med sin typiska gotiska metal, utan att det blir alltför brutalt. Jag vet sedan många år tillbaka att Jens är ett fan av bandet, då jag gick i hans parallellklass på Sturegymnasiet i Halmstad. Att han har fått chansen att arbeta med sina ”idoler”, måste ha varit något alldeles extra – och han förtjänar verkligen det. Jens visar med sitt arbete med Paradise Lost att han har en stor känsla för arrangemang och ljudteknisk kvalitet – något man kunde se redan på Sturegymnasiet i slutet av 90-talet.

Foto: Paul Harries (www.paulharries.com)

Till en början känns Tragic Idol låtmässigt svagare än föregångaren; jag fastnar inte omedelbart för förstasingeln, Honesty In Death, eller gratisversionen av Crucify. Men ju mer jag lyssnar på albumet i sin helhet, desto mer upptäcker jag låtarnas styrka. Paradise Lost levererar ett antal blivande klassiker i form av Fear of Impending Hell, In This We Dwell, Tragic Idol och Draconian Times-doftande, Worth Fighting For, samt bonusspåret på iTunes-versionen av albumet, Ending Through Changes. Även Honesty In Death och Crucify växer till sig och blir två starka spår. Enda egentliga svagheten är inledande Solitary One, som med sin ointressanta melodi faller ganska platt.

På Tragic Idol sjunger Nick Holmes bättre än någonsin; kanske är det till och med hans bästa prestation i karriären. Han har en brutal röst i grunden, något som framkommer tydligt på både Tragic Idol och föregångaren. Men sångaren har också en otroligt varierad röst, vilket man kunnat höra på de olika skivorna genom åren. Hans sång kan vara mörk och djup, klar och kraftfull. Han kan sjunga softare låtar, som på 1999 års Host, och på den underbara covern av Everything But the Girls, Missing (från In Requiem, 2007). På Tragic Idol har han hittat den perfekta kombinationen av growl, mörker, klarhet och djup. Överhuvudtaget genomsyras albumet av en blandning av allt som Paradise Lost är. Och jag hoppas innerligt att bandet fortsätter jobba med Jens Bogren – ett samarbete som säkerligen kan resultera i fler mästerverk.

Text: Andreas Ericsson

Thomas Bernhard i ett enda andetag

Postat av

Thomas Bernhards roman, Wittgensteins brorson, kom ut 1982 på tyska, och sex år senare på svenska. Nu har bokförlaget Tranan gjort en nyutgivning av boken, med förord av författarsveriges största Thomas Bernhard-beundrare – Bodil Malmsten. 

Det är omöjligt att undvika Thomas Bernhard när man läser Bodil Malmsten - och det var just genom henne som jag upptäckte den österrikiske författaren; därför känns det självklart att hon får skriva förordet till Wittgensteins brorson, där hon, på ett både humoristiskt och allvarligt sätt, lyfter fram betydelsen av Thomas Bernhards författarskap. Blandningen av allvar och humor är typisk för både Bodil Malmsten och Thomas Bernhard; överhuvudtaget är det oundvikligt att dra paralleller dem emellan, även om de använder sig av två helt olika stilar.

Wittgensteins brorson handlar om den starka vänskapen mellan Thomas Bernhard och hans vän, Paul Wittgenstein. Paul kommer från en rik släkt och är brorson till författaren Ludwig Wittgenstein. Själv försöker Paul skriva böcker, och ser sin vän, Thomas, som en mentor i sitt skrivande. Efterhand förändras detta, då Paul anser sig vara överlägsen Thomas i sitt författarskap – trots det, lyckas han inte skriva en enda bok. Thomas menar att Paul är en filosof som inte producerar skrifter, utan galenskap.

Paul saknar helt arbetsmoral; han lever på familjens förmögenhet, och driver omkring i staden Wien, där han filosoferar, besöker caféer och tittar på operor. De båda vännernas passion för musik är vad som för dem samman, som får dem att inleda en stark vänskap som präglas av intellektuella samtal kring musik, litteratur och politik. Något som också stärker banden dem mellan är deras hälsa, eller snarare ohälsa. Thomas Bernhard läggs in på sjukhus för en lungsjukdom, medan Paul, under samma period, läggs in för psykiska besvär. Thomas Bernhard har i boken en lång utläggning om hur han på sjukhuset ska ta sig till sin vän som ligger på en annan avdelning. Och detta säger mycket om innehållet i Thomas Bernhards romaner; han lyfter fram, till synes vardagliga bagateller, och förstorar upp dem som om de var viktigare än någonting annat – och kanske är det just så, att dessa ”små” händelser i vardagen kanske är viktiga händelser för den som upplever dem. Det behöver inte alltid handla om liv och död, utan mer om känslan av att det handlar om liv och död, att de banala företeelserna, de meningslösa tankebanorna blir så oerhört viktiga att de påverkar ens liv fullständigt. Wittgensteins brorson får mig att inse att Thomas Bernhard är en ärlig författare.

Thomas Bernhards böcker måste läsas för att man ska kunna förstå hans egensinniga och intensiva stil, en stil som består av långa meningar och upprepningar, och ett hoppande fram och tillbaka i händelseförloppet; allt skrivet i ett enda svep, utan varken styckeindelning eller kapitelindelning. Som jag i tidigare recensioner har nämnt, är det som att läsa böckerna i ett enda andetag. Ibland kan det dock bli rörigt, det kan bli svårt att få en helhetsbild över berättelsen, men eftersom Thomas Bernhard har en förmåga att medvetet upprepa sig, fångar han förr eller senare upp läsaren igen – men för att kunna bli uppfångad krävs också en stor koncentration. Trots detta, håller jag med i det Bodil Malmsten skriver i  förordet: Wittgensteins brorson är ingen svårläst bok. Vill man ge sig in i Thomas Bernhards värld – vilket jag verkligen rekommenderar alla som anstränger sig att läsa annat än topplistedeckare – då ska man läsa Wittgensteins broson. Boken har allt man kan önska av Thomas Bernhard; ett originellt, flödande och intensivt språk, en underbar blandning av allvar och humor, udda filosofiska tankegångar, samt en rad anekdoter som kretsar kring stundtals märkliga händelser. Andra romaner av Thomas Bernhard kräver mer av läsaren, men med Wittgensteins brorson kan man luta sig tillbaka och njuta av ett litterärt verk i absolut toppklass.

Text: Andreas Ericsson

Norah Jones fortsätter experimentera

Postat av

Tio år efter den storsäljande debutskivan, Come Away With Me, släpper Norah Jones sitt femte album, Little Broken Hearts. Skivan är producerad av Brian Burton, alias Danger Mouse. 

Jag måste erkänna att jag var måttligt intresserad, eller rättare sagt, helt ointresserad av Norah Jones när hon tog världen med storm 2002. Jazz och blues har aldrig riktigt tilltalat mig, och jag kunde inte uppskatta eller ”förstå” det unika med Norah Jones sound. Det var inte först förrän flera år senare som jag insåg att Norah Jones skiljde sig märkbart från andra artister inom genrerna. Norah Jones hade tagit blusen och jazzen från gubbarna i New Orlenas, och fräschat upp genrerna med poporienterade melodier, kryddat dem med sin lena, behagliga sång och sitt talangfulla, innerliga pianospel; hon visade att även unga tjejer från New York kan leverera egenkomponerad jazz och blues av allra högsta kvalitet, och inte bara det, utan även nå ut till miljontals lyssnare världen över; till lyssnare som jag, som normalt sätt inte brinner för dessa genrer.

På förra skivan, The Fall, från 2007, kunde man skönja en förändring i Norah Jones sound. Jämfört med föregångarna var den mer gitarrbaserad och experimentell, vilket jag gillade. Little Broken Hearts följer i samma spår som The Fall, men tar produktionen ett steg längre; det finns en större spontanitet och experimentlusta; en livekänsla över inspelningarna som tycks smutsa ner ljudbilden. Arrangemangen är både avskalade och atmosfäriska, och stundtals hör man brus på inspelningarna; det känns analogt och äkta, men inte omodernt. Norah Jones vågar utforska nya vägar inom ramarna av sitt eget sound, mycket tack vare producenten och vännen, Brian Burton, som bl.a. arbetat med Beck, Jack White och Gorillaz.

Tidigare har vi kunnat höra Norah Jones klinka på sin svarta Steinwayflygel, men numera väljer hon gitarren eller det elektriska pianot, både live och i studio. Just dessa instrument, framförallt gitarren, är dominerade på Little Broken Hearts. Överlag tycks musikerna treva sig fram i jakten på det rätta ljuden, det rätta uttrycket. För det mesta blir det fenomenalt, som i Say Goodbye, en softpop-låt med ett skönt gung i, 4 Broken Hearts, med en, för Norah Jones, röjig refräng och en vers som påminner om Chris Isaaks hit, Wicked Game, eller i Take it Back, som börjar nedtonat med plockande gitarrer, fylls på med ett lätt trumkomp, och sedan växer sig större med distade gitarrer, atmosfäriska syntar och diffus sång – en av skivans bästa låtar. Dock blir det inte lika bra i förstasingeln, Happy Pills, som känns slätstruken och trist – och som helhet tappar Little Broken Hearts något mot slutet. Ändå är det en genomgående jämn skiva, trots att arrangemangen ibland tycks överskugga låtmaterialet – vilket i och för sig inte behöver vara någon nackdel. Personligen blir jag både överraskad, intresserad och glad när jag lyssnar på Little Broken Hearts. Framförallt blir jag glad över att Norah Jones vågar utveckla sitt sound, och att hon gör det på helt rätt sätt.

Omslaget till Little Broken Hearts är fantastiskt snyggt – tycker jag. Inspirationen och idén kommer från filmpostern för Russ Meyers film, Mudhoney, från 1965, som satt på väggen i studion i L.os Angeles. I en intervju säger Norah Jones att hon stirrade på postern varje dag, medan hon skrev låtarna till skivan. Hon fascinerades av bilden, och såg det som en självklarhet att den i någon form skulle finnas med på skivan. Själv blir jag positivt överraskad när artister faktiskt anstränger sig att göra väl genomtänkta omslag – och snygga dessutom! Omslaget passar den experimentella andan som genomsyrar Little Broken Hearts.

Text: Andreas Ericsson

Omslagsdesign: Frank Harkins

Omslagsbild av: Frank Ockenfels III

Ett stabilt tredje album från Delain

Postat av

Omslagsbild: Glenn Arthur (www.glennarthurart.com)

Det holländska metalbandet, Delain, har kommit ut med sitt tredje album, We Are the Others. Skivan är inspelad i Hellner Studios i Stockholm, och producerad av den svenska trion Jacob Hellner, Fredrik Thomander och Anders Wikström.

De två största banden inom symfonisk metal, Nightwish och Within Temptation, har banat vägen för en uppsjö liknande band under 2000-talet; många av dem är rena kopior, medan andra band, t.ex. Leaves Eyes, har skapat sitt eget uttryck inom genren. Ett annat exempel är Delain. För trots att de följer i de framgångsrika bandens spår, blir de inga kopior; de blandar inte metal med opera, trycker inte in hela symfoniorkestrar i varje låt – istället lyfter de fram kärnan i den gotiska metalen, som man bl.a. hittar i de finska banden Entwine och H.I.M., och norska, Theatre of Tragedy. Bakom sångerskan Charlotte Wessels klara, kraftfulla och ”stora” sång, döljer sig en tät ljudmassa av syntar och gitarrer, som tycks svärta ner ljudbilden och lyfta fram den inre melankolin hos lyssnaren; däri ligger magin i Delains musik; genom att blanda metalarrangemang med poporienterade melodier, blir soundet både välpolerat och rått.

We Are the Others känns som en fortsättning på förra skivan, April Rain, både arrangemangsmässigt och låtmässigt. April Rain är en genomgående briljant skiva, och det var tack vare den som jag fastnade för Delain. Möjligtvis är April Rain låtmässigt starkare än We Are the Others, även om låtarna på den senare tycks växa mer och mer för varje lyssning. Inledande Mother Machine försätter mig i en härlig Delain-stämning; jag sugs in bland energiska trummor, gotiska gitarrslingor, tunga rytmgitarrer och en underbart behaglig och melankolisk refräng; hela arrangemanget smyckas av Charlotte Wessels stabila och vackra sång.

Delain har en förmåga att skriva raka pop-doftande låtar som skulle passa vilken kommersiell radiostation som helst. Tyvärr är radion i allmänhet alltför inskränkt och upprepande för att spela den här typen av musik, vilket är en stor sorg och förlust. Delain radar nämligen upp ett antal potentiella hitlåtar i form av We Are the Others (med fin barnkörssång), Hit Me With Your Best Shot, Lacuna Coil-inspirerade Where Is the Blood (med gästspel av Fear Factory-sångaren och bandvännen, Burton C. Bell), Lene Marlin(?!)-doftande Are You Done With Me och förstasingeln Get the Devil Out of Me. Man kan dra paralleller till landsvännerna i Within Temptation, som är mästare på att kombinera dramatisk och teatralisk metal-tyngd med välpolerat arrangerade pop-melodier. Skillnaden är dock att Delain inte bygger sin musik kring symfoniorkestrar, utan gör en mer avskalad version av symfonisk metal. Och som jag nämnde tidigare, så färgas deras sound av den gotiska metalen, vilket förstärker svärtan i musiken och gör att de skiljer sig från andra liknande band.

Något som ger extra krydda till We Are the Others är omslaget. Själva omslagsbilden är designad av den amerikanske illustratören och konstnären Glenn Arthur. Eftersom Charlotte Wessels är ett stort fan av hans verk, så kontaktade hon honom för en originalbild till skivomslaget. Personligen älskar jag det här omslaget, och har därför grävt djupare i Glenn Arthurs konst, där jag upptäckt en stor samling vackra och egensinniga verk – man kan helt enkelt säga att Glenn Arthur har hittat sitt eget uttryck i konsten, precis som Delain har hittat sitt i musiken.

Text: Andreas Ericsson

Thomas Bernhard – Mina priser

Postat av

Sedan 2004 har bokförlaget Tranan gett ut ett antal böcker av den österrikiske författaren, Thomas Bernhard – Mina priser är en av dem.

Jag tror långt ifrån alla kan uppskatta, eller ta till sig, Thomas Bernhards intensiva, krävande språk, med ändlösa meningar och stycken; hans avsky och pessimism gentemot sitt hemland, Österrike, men också gentemot alla halvlitterära dilettanter; hans märkvärdighet, självupptagenhet och överlägsenhet; och inte minst hans underhållande, svarta och egensinniga humor.

Själv älskar jag Thomas Bernhards intensitet; det är som att läsa hans böcker i ett enda andetag. De fantastiska romanerna Skogshuggning, Undergångaren och Gamla mästare är skrivna i ett svep, utan varken kapitelindelning eller styckeindelning. Man sugs in i storyn, in i en stark, oavbruten ström av ord och meningar – och först när man når slutet kan man andas ut; Bernhards böcker kräver läsarens fulla koncentration, och resultatet är en litterär njutning av allra högsta klass!

Mina priser är en lättläst och stundtals hysteriskt rolig bok. Som vanligt saknas styckeindelning, men meningarna är kortare, luftigare och kapitelindelning finns. Boken är uppbyggd kring ett antal prestigefulla priser som Thomas Bernhard mottog under sin livstid – priser som för honom var fullkomligt ointressanta, bortsett från en sak: pengarna. Thomas Bernhard tycktes alltid vara i stort behov av pengar, som skulle användas bl.a. till resor, husköp eller skulder. Men för att få pengarna var han tvungen att acceptera priserna, och därmed tvingas medverka på prisceremonierna, där det krävdes att han höll tal, tal som han oftast skrev i sista minuten. I slutet av Mina priser finns alla hans anföranden att läsa i sin helhet, vilka fungerar lite som fotnoter till grundtexten.

Även om Mina priser är en underhållande och lättillgänglig bok, ser jag den som ett komplement i Thomas Bernhards verkförteckning – för ska man uppleva författaren fullt ut, ska man läsa romanerna. Och tack vare bokförlaget Tranan finns nu sammanlagt sex verk att tillgå av den österrikiske författaren.

Text och bild: Andreas Ericsson

Paul Auster – Sunset Park

Postat av

 

Den amerikanske författaren, Paul Auster, är aktuell med sin sextonde roman, Sunset Park, som till största delen utspelar sig i Brooklyn, New York, där författaren själv bor.

Jag insåg redan under själva läsningen av Paul Austers mästerverk från 2003, Illusionernas bok, att jag hade hittat en favorit – både bland böcker och författare. Illusionernas bok innehåller allt som är typiskt för Paul Austers stil: slumpens inverkan på människors liv; den komplexa berättelsestrukturen med historier som är likt små böcker inuti boken, vilket kräver läsarens fulla koncentration; de ensamma, konstnärliga, välutbildade karaktärerna, som kastas in i märkliga, oförutsägbara händelser; det klara, välkonstruerade språket, som driver de små och stora berättelserna framåt mot oväntade mål. Efter Illusionernas bok följde ett antal böcker med samma komplexa berättelsestruktur, t.ex. Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn, där Paul Auster visar att hans starkaste decennium som författare är 2000-talet.

Senaste romanen heter alltså Sunset Park, en bok som handlar om en ung man, Miles, som flytt från sitt liv och sin familj i New York, eftersom han bär på en fruktansvärd hemlighet. Sju år senare befinner han sig i Florida, där han arbetar med att tömma bostäder där folk har blivit vräkta. Han har förälskat sig i en minderårig tjej, Pilar, som är lika förälskad i Miles. Dock är båda medvetna om att det Miles gör är brottsligt, och när Pilars syster, Angela, hotar med att kontakta polisen, blir Miles tvungen att fly tillbaka till New York – utan Pilar. Han inkvarterar sig olagligt i ett övergivet hus i Sunset Park i Brooklyn, tillsammans med barndomsvännen och trumslagaren, Bing, samt två tjejer, konstnären Ellen och doktoranden Alice. I staden befinner sig också Miles pappa, bokförläggaren Morris och Miles styvmor, Willa, som han inte haft någon kontakt med sedan han flydde. Samtidigt flyttar Miles riktiga mamma, skådespelerskan Mary-Lee, tillfälligt upp från Los Angeles till New York, för att spela huvudrollen i en pjäs. Miles blir tvungen att göra upp med sitt förflutna – något han är säker på kommer påverka hans redan osäkra framtid.

Sunset Park är inte lika komplex i sin struktur som de tidigare romanerna, och i sin helhet är inte berättelsen speciellt oförutsägbar, komplicerad eller sensationell. Istället ligger mycket av bokens djup och innehåll i karaktärernas egna berättarperspektiv, där man får lära känna deras bakgrund, tankar och intressen, vilket driver huvudberättelsen framåt, men blir i vissa fall en berättelse i sig. Auster fyller också boken med små anekdoter, som i Sunset Park kretsar mycket kring den amerikanska nationalsporten baseboll. Som svensk är det svårt att förstå basebollens storhet, vilket gör att man inte kan ta till sig anekdoterna med samma entusiasm som Auster själv gör, men trots det lyckas han ändå göra dem intressanta, roliga och oväntade. Något som också är intressant, som märks i tidigare Auster-böcker, är att författaren gärna vill undvika moderniteter som datorer och mobiltelefoner. Han skapar karaktärer som uttrycker sin avsky mot den amerikanska samtiden och dess utveckling, och därför vägrar använda sig av tekniska hjälpmedel. Det syns tydligt att Auster, genom sina karaktärer, vill utrycka sina åsikter kring det politiska och samhälleliga klimatet.

I sina böcker har Auster en förmåga att dra saker och ting till sin spets, för att sedan leda händelserna till ett oväntat och genomtänkt avslut – något som till viss del sker i Sunset Park, men inte på ett lika fulländat sätt som man som Auster-läsare är van vid. Även om berättelsen är väl genomarbetat och intressant, lämnas jag ändå av en tom känsla, en känsla av att inte blivit drabbad av något utöver det vanliga, något som Paul Auster vanligtvis är mästare på att åstadkomma. Kanske är det mina skyhöga förväntningar på Auster som hindrar mig från att drabbas av Sunset Park. Oavsett vad, så tröttnar jag aldrig på Paul Austers språkliga ton och stil, något som kan vara minst lika njutningsfullt som en bra berättelse.

Text och bild: Andreas Ericsson

Jag är inte rädd för mörkret – en ”ljummen” skiva som växer

Postat av

Sveriges största rockband, Kent, bjöd in till stor presskonferens på Berns i Stockholm inför releasen av deras tionde album, Jag är inte rädd för mörkret.

Via Aftonbladets webb-tv kunde jag ta del av Kents omdiskuterade presskonferens, där alla, från bloggande fans till garvade journalister, var inbjudna. Alla var där under samma premisser, och däri låg kritiken; de stora tidningarna och tv-kanalerna skulle inte få några exklusiva intervjuer med bandet, och i och med det, kallades Kent bl.a. för mediefientliga. Man får dock inte glömma att Kent är ett band som alltid gått sin egen väg; det är ett band som väljer det oförutsägbara framför det självklara, och ett band som värderar sina fans högt.

Vidare handlar det också om det faktum att ett svenskt band gör en stor presskonferens. Hade U2, Madonna eller Bruce Springsteen samlat mediaeliten på Berns hade ingen reagerat. Men när Sveriges största rockband gör det, är det inte längre lagom, då är det för mycket; men just på den nivån befinner sig Kent – på presskonferensnivå. Eller som de själva kommenterar det: ”Det är en kul grej”. De tar udden av hela situationen, och visar att allt inte behöver vara så genomtänkt, planerat eller kalkylerat. Istället bygger man det på en känsla, en lust att hitta nya infallsvinklar, samtidigt som man får chansen att jävlas lite med pressen.

På nya skivan Jag är inte rädd för mörkret har Kent lämnat den elektroniska rocken som utmärkte de tre senaste albumen, Tillbaka till samtiden, Röd och En plats i solen, för ett mer poporienterat och organiskt sound. Genomgående vilar låtarna på en ”mjuk” ljudmatta, med U2-doftande syntar och gitarrer, och ett fåtal inslag av elektroniska element; men inget av skivans instrument utmärker sig, utan sveps in i – tillsammans med Jocke Bergs sång – diffusa melodier och arrangemang. Det blir behagligt och melankoliskt, lättlyssnat och kravlöst – men blir det bra? Mina tankar går omedelbart till Kents softa, radiovänliga och publikfriande, Vapen & ammunition, som jag anser vara bandets i särklass sämsta skiva. På många sätt påminner skivorna om varandra, men med den stora skillnaden att Jag är inte rädd för mörkret är bättre. Den är jämnare, mognare och intressantare.

Förstasingeln 999 inleder plattan på ett snyggt och levande sätt. Till en början hade jag svårt för den utdragna, långa bryggan som aldrig leder till någon direkt refräng. Men precis som med skivan i sin helhet, växer den här låten för varje lyssning. Texten andas gamla minnen av en svunnen tid och värld, som fyller mig som lyssnare med en härlig känsla av Kent-melankoli. Ribban höjs ytterligare i andra låten Petroleum, som jag fullkomligt älskar. Och några guldspår lyckas Kent leverera i denna stundtals ljumma skiva; Isis & Bast, Ruta 1, Färger på natten och Hänsyn. Tyvärr håller inte skivan den höga klass som man förväntar sig av Kent; och kanske handlar det just om det, att man förväntar sig att Kent ska leverera mästerverk efter mästerverk, eftersom bandet besitter en extremt hög lägstanivå. Och även om Jag inte är rädd för mörkret inte är en av Kents främsta verk, är det en skiva som växer för varje lyssning; och med tiden kanske ”ljumheten” försvinner.

Text och bild: Andreas Ericsson

Nightwish-albumet Once släpps på vinyl igen

Postat av

20120520-193759.jpg

En av de mest framgångsrika skivorna med det finska metalbandet Nightwish släpps återigen på vinyl. Det handlar om albumet Once som kom ut 2004 – den sista skivan med bandets förra sångerska, Tarja Turunen.

Redan innan Once släpptes hade Nightwish skaffat sig en stor och hängiven publik världen över. De tre albumen Angels Fall First, Oceanborn och Century Child hade gjort Nightwish till ett av de främsta banden inom symfonisk powermetal. Bandet hade skapat ett alldeles unikt och egensinnigt sound, genom sångerskan Tarja Turunens kraftfulla operaröst, och keyboardisten Toumas Holopainens poetiska texter och dramatiska melodier; man visaade världen att Finland kunde producera musik av hög internationell klass, och banade därmed vägen för kommande band. Dock är Nightwish fortfarande Finlands största musikexport.

Det som tydligt skiljde Once från de tidigare skivorna var att den nådde en publik utanför hårdrockskretsarna. Förstasingeln Nemo började klättra på toplistorna världen över, och efterhand talade man om det finska bandet överallt. Anledningen till att Once blivit en av Nightwishs mest framgångsrika skivor beror till stor del på hitlåtarna. Tidigare hade Toumas Holopainen inte kunnat, eller inte velat, skriva radiovänliga låtar; på Once gjorde han det, utan att för den delen tumma för mycket på Nightwishs unika sound.

Once är stundtals en tung skiva, med råa gitarrer och stora, dramatiska arrangemang. Toumas Holopainen skrev de flesta låtarna på elgitarr. Dessutom använde man, för första gången i bandets historia, en hel symfoniorkester och kör på nio av elva spår. Orkestern och kören arrangerades av Pip Williams, och spelades in i den legendariska Abbey Road Studios i London. Hela inspelningen kom att kosta närmare tre miljoner kronor, som på den tiden var den dyraste inspelningen ett finländskt band någonsin gjort. (Dock slog bandet sitt eget rekord 2007, då slutnotan för Dark Passion Play landade på fem miljoner kronor). Storsatsningen på Once har betalat av sig flera gånger om, då skivan hittills sålts i en miljon exemplar.

Även om arrangemangen på Once är större än på föregångarna, är det ändå en rakare skiva. Tarjas operasång har tonats ner – både på gott och ont. Ur kommersiell synpunkt kanske hennes nedtonade sång funkar bättre, speciellt i de mer välpolerade melodierna och arrangemangen i Nemo och Wish I Had an Angel. Dock tycker jag Tarja ska använda hela sin röstpotential, det är då hon är som bäst. Stundtals kan jag känna att hennes röst inte helt kommer till sin rätt på Once; sången är alltför nedtonad i förhållande till arrangemangen, vilket inte alltid passar Tarja. Hon ska sjunga ut med den kraftfulla röst hon har, något hon får chans att visa i de mer episka låtarna Creek Mary´s Blood och Ghost Love Score, där både hon och bandet visar sin fulla potential.

Dock är det blandningen av hitlåtar och episka låtar som gör Once till en genomgående stark skiva. Bandet tar ytterligare några steg framåt i sin utveckling, och Toumas Holopainen visar en större bredd i sitt låtskrivande. Tarjas sång måhända vara nedtonad, men det ändrar inte min kärlek till hennes röst, inte heller till det faktum att förstasingeln Nemo är min personliga favorit. Och trots att det har gått åtta år sedan skivan släpptes, har jag varken tröttnat på Nemo eller på Once som album. Och kanske är det därför jag ständigt återkommer till de gamla skivorna med Nightwish; det är där bandet är som bäst.

Nightwishs skivbolag Nuclear Blast har nu gjort ett återsläpp av Once på vinyl. Tidigare fanns den som bildvinyl, pressad i en limiterad upplaga, men när den sålde slut blev den i princip omöjlig att få tag på, även på skivmässor och internet. Därför är jag extra lycklig över att ha ett exemplar i min hand. Nypressningen är dock ingen bildvinyl, utan de två skivorna på 180 gram vardera, är färgade helt vita. B-sidorna White Night Fantasy och Live To Tell The Tale finns med på D-sidan, vilket är ett smart initiativ och en fin överraskning (dessa låtar fanns inte med på bildvinylen). Dessutom ingår en poster med en bild av själva omslaget, och längre ner, några mindre bilder av bandmedlemmarna.

Text och bild: Andreas Ericsson

Ökad försäljning av svenska e-böcker på iBookstore

Postat av

 

I en artikel i Svensk Bokhandel kan man läsa om att försäljningen av svenska e-böcker på iBookstore har ökat. Tidigare erbjöd Apple endast engelskspråkiga titlar – numera finns mängder av böcker på många olika språk.

Flera litteraturklassiker från Sverige har getts ut på iBookstore, bl.a. August Strindbergs Röda rummet och Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga och Nils Holgerssons underbara resa. Dock är det inget svenskt förlag som ligger bakom utgivningen av dessa böcker, utan ett förlag som drivs av en rumänsk ingenjör, Petre Banu, som är bosatt i Kanada. Petre har gett ut upphovsrättsfria böcker på sju olika språk genom sitt egna förlag, Numitor Conum Publishing; böckerna säljer han sedan för 5 kronor styck. Därmed ligger han högst upp på iBookstores försäljningslista.

Vill man lägga upp sina egna verk på IBookstore, erbjuder Apple två möjligheter: Paid Books Account eller Free Books Account, vilket innebär att man kan välja att sälja sina böcker eller ge ut dem gratis. På ett gratiskonto finns inga större krav, mer än att man har ett iTunes-konto. Men ska man ha ett försäljningskonto, måste man även skaffa en amerikansk skattesedel och ha ett ISBN-nummer. Ett ytterligare krav, både för försäljningskontot och gratiskontot, är att alla böckerna måste vara i EPUB-format.

Text: Andreas Ericsson

Florence + the Machine – MTV Unplugged CD och DVD

Postat av

I december 2011 gjorde den brittiska sångerskan Florence Welch och hennes band ett framträdande i den klassiska programserien, MTV Unplugged. Spelningen från Angel Orensanz Center i New York, har nu kommit ut på CD och DVD.

Jag har förälskat mig i Florence + the Machines två album, Ceremonials och Lungs, så för mig var det en självklarhet att införskaffa Unplugged-skivan. Jag har också sedan början av nittiotalet älskat MTV Unplugged-serien, som på den tiden kändes väldigt nyskapande. Alla betydelsefulla band skulle göra en Unplugged-spelningen, och jag minns att jag satt bänkad framför teven för att se många av mina favoritartister framföra sina låtar akustiskt. MTV visade tydligt att de var den dominerande musikkanalen – en kanal som på alla sätt höll hög kvalitet, vilket man tyvärr inte kan säga idag.

Numera är MTV Unplugged varken nyskapande eller någon stor händelse. Men när ett av de senaste årens mest spännande artister intar scenen, blir det genast intressant. Florence Welch och hennes eminenta kompband bjuder på en vacker, magisk och förtrollande show, tillsammans med en gospelkör och en mindre stråkensemble. Trots en stor skara av musiker, har de vanligen stora arrangemangen tonats ner. Det är soft och stämningsfullt; scenen är vackert belyst av levande ljus, ljusslingor och ett mestadels blått, rött och vitt strålkastarljus; allt omgivet av valv och pelare, glasmålningar och läktare, inuti den väldiga, gotiska kyrkan, Angel Orensanz Center.

Svängigt blir det också stundtals, speciellt i Wheeler/Leiber-kompositionen, Jackson, som gjordes känd genom Johnny Cashs och June Carters duett. Låten gör Florence tillsammans med Queens of the Stoneage-sångaren, Josh Homme. Det är en underbar countryduett, med bra sång och fint samspel. Den fenomenala setlisten innehåller många personliga favoriter, såsom Only If For a Night, Dog Days Are Over, No light, No Light, What the Water Gave Me och Drumming Song. Ett undantag är dock covern på Otis Reddings urtrista, Try a little tenderness, där Florence med sin lysande sång försöker lyfta detta sömnpiller – men det blir bara trist.

Den senaste tiden har jag plöjt igenom ett antal liveklipp på YouTube med Florence + the Machine, och har då upptäckt en sak: Florence Welch har en förmåga att alltför ofta hamna i fel tonläge, vilket gör att hon sjunger riktigt surt; hon tycks helt tappa kontrollen över sin röst. Men bortsett från några svajiga toner lite här och där, är Unplugged-spelningen genomgående stabil. Florence visar tydligt vilken stark, egensinnig och vacker röst hon har. Hon sjunger ut med stor inlevelse och känsla. Ibland tar hon till oväntade toner som inte kan höras på studioinspelningarna. Och precis som publiken, sitter jag i stillhet och lyssnar till Florence + the Machines underbara musik, som troligtvis fick väggar, golv och tak att vibrera inuti den gotiska kyrkan i december 2011.

Text och bild: Andreas Ericsson